The last passenger.
Att vara ensam kvar på en buss är nog något av det bästa jag vet. De där sista hundra meterna innan min hållplats där jag måste stiga av är nog de mest fridfulla sekunderna under dygnets tjugofyra timmar. Att bara slappna av, andas och åka med. I det ögonblicket kan man vara vem man vill, ingen eller någon. Det är lätt att känna sig liten. Men också lätt att känna sig stor, betydelsefull. Ofta överväger jag att sitta kvar..men jag går alltid av, alltid på väg. Någon gång ska jag stanna.
Välkommen
Kommentarer
Postat av: Lena
Välkommen själv fina du! Så fint du skriver, Maria! Kram
Trackback
